Bevare vår stad från eld och brand
Bränder var en stor fara förr. Oron för bränder var ständigt närvarande, eftersom man kunde förlora allt man ägde. Linköping drabbades särskilt hårt år 1700, då nästan hela staden brann ner.
De flesta svenska städer har brunnit mer än en gång. Inte så konstigt, med tanke på att husen var byggda av trä och att taken var av halm eller torv. Husen stod tätt och gränderna var smala och trånga. Öppen eld användes för att värma upp husen och att laga mat. Ljuset kom från oljelampor, fotogenlampor och stearinljus.
Om det började brinna gick elden nästan aldrig att släcka. Därför fanns många regler för att förebygga bränder. Det var förbjudet att röka utomhus och att gå med bart ljus på gator, uthus och vindar. Varje stad hade en egen brandordning. Tanken var att förhindra vanliga brandorsaker. Till exempel förordades stenhus och tak av tegel redan på 1600-talet. Det kom sedan att upprepas gång på gång, men med klent resultat, eftersom det var billigare att bygga med trä och halm.
Från medeltiden var brandförsvaret helt beroende av insatser från allmänheten. Stadens borgare ordnade fyra nattvakter, som fungerade som både brandvakter och poliser. De patrullerade i var sitt kvarter mellan klockan 22.00 och 04.00. Ronderna var upplagda så att vakterna samlades på torget varje helt klockslag. Där sjöng de en ramsa:
”Klåckan är två slagen.
Guds härliga, milda och mäktiga hand
beware wår Stad för eld och brand.
Klåckan är två slagen ”
Om det började brinna larmade nattvakterna genom rop, trumslag eller klockringning. Alla stadens invånare skulle då skynda till branden för att hjälpa till.
Under århundraden var svabb, brandspruta och hinkar de enda brandredskap som fanns. I en brandordning från 1600-talet fanns ett beslut att skaffa dessa brandredskap till Linköpings fyra kvarter: S:t Pers, S:t Lars, S:t Kors och Tannefors. Förutom brandredskapen i kvarteren skulle det finnas stege, vattenspruta, båtshake, hinkar och en tunna med vatten i beredskap hos varje husägare. Varje år hölls brandsyn då hus, eldstäder och brandredskap kontrollerades. De som inte följde föreskrifterna fick böta.
En januarinatt år 1700 startade en förfärlig brand i ett stall vid Stora Torget. Drängen Sven Nilsson ställde sin lykta så olämpligt att en av hästarna sparkade omkull den i höet. Istället för att larma och försöka släcka branden, smet Sven undan ansvaret och gick och lade sig. Det blåste mycket och nästan hela centrala Linköping – runt 150 hus – totalförstördes. Rådhuset, med stadens arkiv, brann upp och även skolhuset förstördes. Människor blev hemlösa och fick hysa in sig på bondgårdar på landet runt omkring staden. Samtidigt måste de försöka rädda de få ägodelar som de eventuellt hade kvar från plundring och stöld.
Efter branden behövde staden få en ny, mer brandsäker stadsplan, men det tog ett halvår att få den godkänd. Linköpingsborna kunde inte vänta så länge, utan började bygga nya trähus på de gamla husgrunderna. Du kanske undrar vad som hände med drängen Sven? Jo, han dömdes till straffarbete på Varbergs fästning, men dog under mystiska omständigheter i arresten på Linköpings slott, i väntan på transporten till Varberg.
Så småningom växte en yrkesbrandkår fram i Linköping. I Sprutboden berättar vi om 1700-talets nattvakt, 1800-talets frivilliga brandkår och utvecklingen fram till det att Linköpings första riktiga brandstation invigdes 1915. Även i polismuseet kan du lära dig mer om nattvakten.