Linköping – en småstad mitt på landet
I Linköping såg det inte likadant ut förr i tiden som det gör idag. Staden liknade länge mer en större bondby på landet än en stad. Här fanns visserligen både domkyrka, slott, gymnasieskola och andra större byggnader, men de flesta människor bodde i små trähus, med en eller två våningar.
De finaste bostadshusen låg ut mot gatan. De fattiga bodde på trånga utrymmen inne på stadens bakgårdar. En del hus hade vackra trädgårdar, med både lusthus och berså, men många gårdar var bara stenlagda eller grusade. Det var bara de största och finaste husen som byggdes av sten. Ibland sattes puts på husen, utanpå träet, så att det skulle se ut som om de var gjorda av sten.
På nätterna var det mörkt, belysningen bestod enbart av några få gaslyktor. Det säkraste var att ta med sig en egen lykta om man skulle ta sig fram i de skumma gränderna. För att skydda sig och sin gård från kringstrykande luffare och annat löst folk var det vanligt med höga plank runt gårdshuset. Portar och grindar ut mot gatan låstes på nätterna och en del satte även luckor för fönstren. Det fanns krogar i många gathörn och det kändes inte alltid tryggt att vara ute på kvällen.
Ett stort problem var bristen på hygien och rent dricksvatten. Det fanns inget rinnande vatten inne i husen, inget avlopp och inga toaletter inne, utan bara utedass. En del familjer hade en brunn ute på gården, men de flesta hämtade sitt vatten nere i Stångån. Vattnet i Stångån var inte speciellt rent och många blev sjuka av det smutsiga vattnet. Kolera och smittkoppor var exempel på farliga och smittsamma sjukdomar. Råttor och annan ohyra drogs till smutsgroparna, där soporna slängdes. Potatisskal och andra matrester gavs till grisarna.
Det fanns bondgårdar med djur mitt i städerna, med ladugård, svinhus, stall och magasin för säd och mat till djuren. Djuren leddes genom staden till ängar och hagar utanför staden. Ibland fick djuren gå lösa på gatorna, fast det egentligen var förbjudet. Speciellt grisarna var besvärliga, när de sprang omkring och bökade bland soporna och gödselhögarna. Föreställ dig hur det luktade en varm sommardag!
Gator och torg blev lätt smutsiga och det var svårt att gå torrskodd genom staden. Inte alla gator var stenlagda, men ibland lade man ut kullerstenar att gå på. Många fattiga familjer hade inte råd att köpa skor till sina barn, utan de fick springa barfota i smutsen. Ibland var längtan efter regn stor – regn som kunde spola gatorna rena. Situationen blev bättre när man så småningom började använda mer modern stenläggning – smågatssten och storgatssten. Man fick också ett modernare gatunät med breda och raka gator.